så var det fredag igen

Ticktack. Dagarna bara går och det känns som om jag står stilla på samma ställe och bara stampar. Jag kanske ska lägga livet på is ett tag. Bara flyta med i väntan på att bli färdig bibliotekarie.

Fredag alltså. Börjar jobba kl 15. Tyskland imorgon.

Dagens låt.
Somewhere Else - Christian Kjellvander

Jag vill verkligen vara någon annanstans

Iskallt

Så var då vintern här igen. Eller iallafall kylan.
Jag försöker hitta lite ro att plugga. Att det ska vara så svårt.

Inget ord har kommit ifrån den som gjorde mig så besviken.
Ibland hade det varit skönt att bli positivt överraskad. Men nej.

Snart har första året gått på väg mot att bli bibliotekarie.
Tre år kvar. Orkar jag kämpa? När jag ser det andra alternativet, fastna i kassan på ica där jag blir gammal och bitter, då inser jag. Jag ska kämpa som fan! Jag ska klara det och jag ska inom ett par år jobba på bibliotek!

Våga vara rädd - kent.

Det är vinter och då snöar jag alltid in på kent.

dagen efter

kent. Det uppstår alltid en känlsa av tomhet.
Den där Jocke Berg verkligen sätta ord på mina känslor.

Och du vet jag har rätt,
jag har rätt, du har fel
Har inte tid med all din skit

Och visst gör det ont att ständigt bli besviken? Att Han aldrig kan överraska mig postivit? Då syftar jag inte på kent och Jocke Berg.
Jag menar den förra kärleken. Återigen gör han mig besviken. Och det som egentligen svider mest är att jag inte är förvånad.
Hur ska jag kunna vårda minnet av två års förhållande? Hur ska jag kunna fokusera på det som var bra när han hela tiden gör så här?

Jag orkar inte bry mig längre. Jag orkar inte tro att det finns en vän kvar. Låt honom tro det, men för min del. Nej, jag vill inte längre.

Gräver ner mig i kent en stund.

Det är bara minnen för livet...

spinning i benen

Därför är de trötta. Jag är trött, min kropp är trött.
Om två timmar sitter jag på mitt trista jobb på ica. Vad hände med fredagar som roliga dagar? Start på helgen?
Men jo, det är en rolig helg, en ledig helg. Med kent imorgon! Oh yeah.
Minns när kent körde över mig en grå vinterdag på Kullaberg. Det var 1998 och livet stod stilla. Känslan under och efter konserten är svår att beskriva.
Den där kent var någon som uttryckte vad jag själv kände som förvirrad, ung och påväg mot 18 år.

Nu ska jag äta ärtsoppa.

nr 1

Så var det då dags för det allra första blogginlägget.
Inte så mycket att säga just idag.
Jag kommer tillbaka,

så länge kan du lyssna på
Kanske är jag kär i dig med Jens Lekman.
Och Magnus Carlson nynnar med på ett hörn.