dansare

Jag önskar att jag vore dansare. De där dansarna är vältränade. För att uttrycka sig miiilt. Det vill jag också vara. Jag vet att jag frågat mamma många gånger: Varför tvingade du mig inte att bli gymnast/ballerina? Hon påstår att jag grät när hon lämnade mig på barngymnastiken. Så den karriären var körd från början. Jag är nog mindre labil nu. Men att få en dansarkropp som soon to be 31-åring känns som en Utopi. Dessvärre. Så därför ägnar jag lördagskvällen åt Dylan McKay. Kärleken känner sig sjuk och har somnat. Jag dricker rödvin och ser på Beverly Hills säsong 2. På dvd. Och allt jag kan säga är Dylan, åh Dylan. (Alla ni som gillade/gilllar Brandon... Vad tänkte ni!? Nåväl. Godnatt världen.

- Posted using BlogPress from iPhone