Fredagens konsert med Martha Wainwright på Babel i Malmö. En liten liten konsertlokal, till bristningsgränsen fylld med folk. Ingen luft och en tryckande värme. Trots det kunde jag i början njuta av en fantastiskt bra konsert.Men sedan började ryggen göra ont ont ont. Och svetten rinna. Och törsten komma. Till slut kom även illamåendet och med detta den totala paniken. Jag var tvungen att komma bort därifrån, vilket inte var det lättaste i en fullproppad konsertlokal. Kanske såg människorna en viss panik i mina ögon för de flesta släppte snällt förbi mig.
En rusning mot toaletten. Och väl där släppte andnöden och paniken. Det var svalt och skönt.
Dessutom hittade jag en stol bredvid baren där jag satte mig och bara andades tills konserten var slut och Kärleken hittade mig igen.
Nästa stora svårighet (dessa ständiga I-landsproblem) blev att ta sig mot jackan. Människor trängde på från alla håll. Jag flydde ut i en trappa och gömde mig för omvärlden mot Kärlekens axel.
Är det åldern? Vad har hänt med den person som trängdes och hoppade så långt fram som möjligt på ett stort antal kent-konserter och som inte bekymrades när fötterna lyftes från marken under Morrissey 2004?
Jag skyller ryggproblemen på ica och paniken på värmen.
Lördagen innebar bröllop, en kort utomhusvigsel följdes av en rejäl fest i ett folktets hus mitt i obyggden. Galet god potatisgratäng, massor med vin och egenblandade drinkar. Sedan var det jag som härskade på dansgolvet... för den nyktra Kärleken var det bara att hänga med. Det planerade Dirty Dancing-lyftet uteblev. Men vad gör det? Vi var snyggast på festen.
Och ja. Mitt huvud dunkade hela söndagen.
William, It Was Really Nothing - The Smiths
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar