Eller så är jag bara bakfull.
Jag och min vän S skulle ha en kväll på stan. Hon har en ledig helg och jag är ju som tidigare nämnts gräsänka denna helg. Vi började pimpla vin kl 16, för att hinna in till stan och titta på gratis gatuteater.
Vinet tog slut, men slattarna i spritflaskorna fanns kvar.
Så när vi till slut hamnade i stan så var gatuteaterfestivalen slut.
Det blev toalettpaus på Harrys (den vuxna varianten av att ha kissepaus på McDonalds) och sedan en god glass.
Och en drink på en trivsam uteservring.
Och en buss hem strax efter midnatt.
Vid den tiden då vi i vår ungdom (åren 20-24) brukade ramla ner på stan.
Vi kände oss vuxna och nöjda.
Det har funnits en lättare baksmälla över mig hela dagen. Jobbet funkade bra ändå. Jag satt tyst och stilla i kassan. Tyskarna anföll. Hur de kan lyckas bygga så höga varuberg är ännu ett mysterium.
Tyskar är konstiga.
Idag kommer Kärleken hem ifrån London.
Men hem är inte till mig. Hem för honom är vad som förhoppningsvis snart blir hem även för mig.
Det skrämmer mig.
Lämna en välkänd stad och vänner. Lägga ytterligare mil mellan mig och familjen.
Men det pirrar i mig. Jag vill bryta upp. Framtiden är med honom och jag bara längtar. Efter en vardag. Efter att hem för mig är hans hem. Att komma hem till Kärleken varje dag...
Lyssnar på Mattias Klum, Sommarpratare från 17 juli.
Min förebild och anledningen till att jag själv började fotografera.
En fin människa. En idol. En hjälte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar