utan choklad. Eller socker.
Det har gått bra. Jag lever. Jag lyckade ignorera den fina kladdkaka samt en godispåse i lunchrummet. Min linsgryta med grönsaker och sojakorv kändes genast mycket tråkigare. Men hurra. Det gick. Jag vände härligheten ryggen.
En sak som jag verkligen inte kan förstå är folk som totalt struntar i människan som sitte i kassan. Som inte kan orka ge en blick eller säga hej. Som så totalt struntar i att det är en levande person som sitter där. En person som sliter ut axlar och rygg. Men som gör sitt bästa för att vara trevlig. Som alltid försöker le och hälsa. Ibland går det bara inte. Allt jag begär är att kunder hälsar tillbaka.
Det gör min arbetsdag iallafall lite lättare.
Och detta fynd gör mig glad och hoppfull om mer underbart ifrån kent.
Klockan börjar bli mycket och koffeinkicken lägger sig.
Jag har lovat att ringa och väcka Kärleken kl 5.20.
Hans röst gör mig varm. Och idag får jag träffa honom. Iallafall ett par timmar. Längtan är enorm.
I Want To Grow - Isolation Years
1 kommentar:
Usch, jag vet hur det är. Inte som kassörska men väl städare. Folk kan verkligen vara riktigt sjuka i huvudet. Men så finns det trevliga också, och det gäller att fokusera på dem :) Jag har börjat tvinga till mig hälsningar, jag säger hej till alla jättehögt och då vågar de (oftast) inte ignorera en :)
Skicka en kommentar