10. Jag och idrotten

Jag är lite av en sådandär idrottsnörd. När jag var tvingade familjen med mig på orientering. Det var inte riktigt min idrott. Jag saknar nämligen lokalsinne. Så när jag efter Gotlands 3-dagars tävling i början av 90-talet slutade trea (av tre) och totalt runt 90 minuter efter segraren, ja då gav jag fullständigt upp. Förutom orientering har jag även spelat bordtennis och fotboll. Bordtennisen var ingen lång karriär. Efter något år slutade jag, trött på att vi tjejer knappt fick någon uppmärksamhet eller några resurser alls.

Min fotbollskarriär var ungefär nio lång, men inte så speciellt framgångsrik. Som bäst spelade jag i division 4. Efter studenten slutade jag helt med fotbollen och har sedan dess gjort ett inhopp och en fotbollsträning med Wapnö IF från Halmstad. Den comebacken hade blivit längre om jag inte flyttat till Malmö. Ibland återkommer tankarna på en comeback i något korplag här i Malmö. Kanske kanske...

Att titta på sport är ett stort intresse. Jag håller på Halmstads BK i alla väder och motgångar. Det är hårt att vara HBK:are. Laget har varit uselt de senaste åren. Men jag ger inte upp dem!

De två SM-gulden som laget vann 1997 och 2000 är två extremt glada och lyckliga tillfällen i mitt liv! Mer sådant tack!

Sport gör mig också väldigt blödig. Inget kan få mig att gråta som glada vinnare. Jag skulle också vilja stå på en prispall och få guld. Världen skulle få se mig gråta och snora till nationalsången. Men i vilken gren ska jag ta OS-guld?

Det får allt bli konståkning!