7. Ett tråkigt minne

I april 2007 var jag inblandad i en bilolycka. På den tiden bodde jag i Halmstad, jobbade som timvikarie på ica och hade pluggat till bibliotekarie i 3 månader. Den aktuella kvällen hade jag varit hos mina föräldrar i Ullared och firat mammas födelsedag. Det var måndagkväll och från början var det tänkt att jag skulle sova över hos föräldrarna. Men eftersom jag hade en deadline på en tenta på onsdagen så bestämde jag mig för att ändå köra tillbaka på kvällen. Det var dumt.

Det var också dumt att jag inte körde direkt efter att jag packat bilen. Istället gick jag ner i källaren och rotade ibland gamla foton. Klockan var en bit efter 21 när jag till slut körde iväg. När jag på motorvägen närmade mig Halmstad så såg jag blåljus lite längre fram. I motsatt färdriktning stod en massa utryckningsfordon och blinkade. Jag minns att jag tittade däråt under några få sekunder. När jag sedan tittade fram igen var det enda jag såg bakdelen på en bil. Nästa sekund smäller det och jag har uppenbarligen kört in i någon.

Min första reaktion var att sänka stereon. Sedan tänkte jag att jag nog duttat i en annan bil. Men så insåg jag att blodet rann ifrån näsan. Innan jag hinner tänka mer får jag sällskap av en polis som sätter sig bakom och håller fast mitt huvud. Det kommer även en kvinnlig läkare och sätter sig bredvid mig. Hon frågar om mitt personnummer och om någon hemma väntar på att jag ska komma hem. Jag berättar att jag lovat att ringa föräldrarna när jag kommit hem.

Läkaren får telefonnumret och ringer upp, men hon uppmanar mig att själv prata. Vilket jag gör. Jag berättar för min mamma att jag råkat krocka, att det inte är så farligt och att jag kanske måste till sjukhus. Läkaren berättar sedan för mamma att hennes dotter verkar klar i huvudet, blöder från näsan och klagar över ont i ett knä.

Mina föräldrar kastar sig i bilen och kör mot sjukhuset i Halmstad.

Under tiden kommer det brandmän i massor. De plockar bort bakrutan på bilen för att plocka ut mig. En ambulansman sätter dropp och ger mig syrgas, vilket jag givetvis ifrågasätter. Jag påpekar även hur viktigt det är att jag får med min tygkasse med böcker eftersom jag har deadline på en tenta. De snälla ambulansmänniskorna skickar med mig min förbannade tygpåse.

När brandmännen fått över mig på en bår och drar ut mig så är min första tanke att:

"Oj så många snygga brandmän! Och vilken fin stjärnklar kväll det är!"

Väl på sjukhuset undersöks jag, får efter ett par timmar en magnetröntgen med tillhörande obehagliga kontrastvätska åka hem. Inte ensam hem till mig själv, utan hem tillsammans med mina föräldrar.

Jag stannar hos mina föräldrar i en vecka. Pappa ringer försäkringsbolaget, tömmer bilen, kör mig till återbesök på sjukhuset och dra upp mig ur soffan när min kropp inte orkar. Min kropp är i chock och det känns som den värsta träningsvärk jag någonsin varit med om. Gånger hundratusen. På nätterna sover jag inte. Jag har total ångest och upplever smällen så fort jag blundar.

Efter två veckor som sjukskriven återvänder jag till jobbet och livet. Det är snart fyra år sedan och minnesbilden har bleknat något. Tänk om den där nyfikna mannen inte hade varit så jäkla nyfiken att han på motorvägen saktade ner till 60, tänk om jag kör lite tidigare på kvällen - eller dagen efter. Tänk om jag inte hade kört Volvo 240...

jag var endast 26 år då olyckan inträffade. Ändå blev jag en "kvinna i 30-årsåldern". Fyyy!