24 februari 2008 träffade jag min favoritperson - Kärleken. Det blev kärlek vid första ögonkastet och sedan dess har det utan minsta tvekan varit vi. Han står ut med mina pluggrelaterade psykbryt, den tjuriga pms-personen och hon som är en så dålig förlorare i spel.
Han får mig alltid glad, han lagar mat, masserar axlar och spelar lufttrumpet.
Mina föräldrar är en viktig trygghet. När allt skiter sig så kan jag alltid återvända. Som arbetslös 25-åring tvekade de inte med att låta mig flytta hem igen. Luspank och deppig lät de mig bo gratis hemma igen, mot betalningen städa och tvätta. När jag krockade med bilen fanns de där och ställde upp med de praktiska sakerna kring försäkring, sjukhusbesök, tömma den döda bilen och allt som jag själv inte orkade ta tag i. Det är en stor trygghet att veta att de finns där.
Min stora Systeryster, som blivit en finfin kompis på gamla dar. När vi var små slogs vi så blodvite uppstod. Under en period vägrade hon prata med. Anledningen? Hon ville hellre ha en storebror. Och det är kanske inte så konstigt när Lillasyster jagade henne med hammare och kastade dartpil på henne. I februari kommer Systeryster på besök i storstan. Då ska vi kanske spela bowling. Om vi vågar. Båda är lika dåliga förlorare och vi vet inte varifrån den genen kommer.
Mina vänner. Ingen nämnd ingen glömd. Ni som bor kvar i Halland, men som inte glömmer en halläning i exil. Önskar att jag fick träffa er oftare!
Morfar. Han lever inte längre och jag saknar honom massor. Det är av honom jag ärvt min lätt elaka sida. Det var morfar som fick mig att skratta så att jag senare fick snyta ut en jordgubbe ur näsan. Det gjorde ont. Men var lätt värt det.
Kent. Han den där musikgruppen. När jag var 17 år så upptäckte jag kents musik och en helt ny värld öppnade sig för mig. Utan kent hade jag inte varit den jag är idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar