Igår gick jag till Army Fitness-träningen i tron att jag var opåverkad av söndagens Tjejmil. Så dumt att tro det. Uppvärmningen gick bra. Den första kilometerns löpning började tömma benen på krafter. Då var det en lagom tidpunkt att köra Idioten. Det tyckte tränarna Erik och Fredrik. Men det tyckte inte mina ben. Mina ben ville hellre sträcka ut sig i soffan. Hjärnan skrek åt benen att röra sig. Det smärtade och de försökte röra sig. Men framåt kom jag inte. Eller snarare uppåt. För givetvis genomfördes Idioten i vad som kändes som Skånes brantaste och högsta berg.
Till slut kom jag upp. Med en Erik skrikande vid sidan och min dödarblick så segade jag mig upp.
Och jäklar vad skönt det är.
Sedan.
När benen långt senare verkligen får sträcka ut sig i soffan.
Imorgon är det dags igen. Jag ska övertyga benen om att de vill springa. Ja, jäklar vad de ska springa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar